Av Rune Olsson
Under sommaren 1980 gjorde isbrytaren Ymer för första gången en arktisk expedition i Norra Ishavet och den skedde på uppdrag av Kungliga Vetenskapsakademien, Kungliga Örlogsmannasällskapet och Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Det primära syftet med resan var naturvetenskapligt och forskarna skulle undersöka luft och vatten samt djurliv och växtliv. På Arendalsvarvet i Göteborg pågick vid samma tid forskning på hur fartyg skulle byggas för att fungera som bäst i olika isförhållanden och hur en väl fungerande isklassning skulle se ut. Några forskare som ville undersöka isens påverkan fick även följa med på Ymers arktiska resa.
Ledare för denna tekniska grupp var civilingenjör Lars-Ewert, Lasse, Lindström, som vid denna tid arbetade på Arendalsvarvet, och gruppen bestod i första delen av resan dessutom av Göran Liljeström, Bo Göransson och Kaj Lindberg. De båda senare ersattes i andra delen av resan av Bert Bergholtz och Sten Ekholm. Förutom Arendalsvarvet var det flera andra svenska varv som intresserade sig för isfartygsprojektet.
Lasse Lindström berättar att han sedan slutet av 1960-talet varit engagerad i hur fartyg skulle kunna byggas och vara utrustade för att vara bäst anpassade för färd i isrika vatten. En av frågorna var hur fartygen skulle få en realistisk isklassning. Olika försök hade gjorts med modeller i rännor såväl i Sverige som i Finland och Tyskland. Det som närmast fattades var att kunna jämföra dessa försöksresultat med verklig sjöfart i is.
– Jag fick under 1979 höra talas om att Ymer planerade att göra en vetenskaplig resa till Arktis och såg då att det var ett bra tillfälle att göra de kompletterande mätningarna, berättar han. När jag besökte den högste chefen för den planerade resan, amiral Bengt Lundvall, blev det först ett blankt nej eftersom det skulle vara en naturvetenskaplig expedition och inte någon teknisk expedition.
Efter en lång diskussion kom man överens om att vi från en teknisk sida skulle få delta mot att man från varvsindustrins sida skulle bidra med containrar som kunde användas såväl för laboratorier som till bostäder. Därigenom kunde planerarna frigöra medel för att köpa in brännolja eller annan material till expeditionen. På det viset fick jag alltså slutligen ett klartecken från amiralen.
Hundra år efter Vegaexpeditionen
Resan företogs för att uppmärksamma att det var hundra år sedan Nordenskiöld med Vega seglade genom Nordostpassagen. Nu kunde inte Ymer följa i Vegas spår genom Nordostpassagen. Det var ju under kalla krigets dagar och Sovjet gav då inte Ymer tillstånd till denna passage. I stället seglade Ymer från Spetsbergen i farvattnen genom Arktis västerut mot Grönland tur och retur och sedan en liknande slinga österut till Frans Josefs land.
– Syftet för vårt deltagande i resan var bland annat att få veta kraven för tillräcklig hållfasthet och maskinstyrka och fart som behövdes i olika typer av is, fortsätter Lasse Lindström. Vi visste vad vi ville ta reda på och hur försöken skulle utföras. Nu gällde det bara att göra det.
– Kring midsommar 1980 gjorde Ymer en första resa från Spetsbergen mot Grönland och därifrån mot Vitön. Då deltog inte vi men den 21 augusti flög vi, de fyra första deltagarna från varvsindustrin, via Oslo och Tromsö till Spetsbergen för att därifrån gå ombord på Ymer. Det var förutom mig alltså även mina kolleger Göran Liljeström, Bo Göransson och Kaj Lindberg.
– Från flygplanet kunde vi se Ymer och hon såg mycket liten ut där hon låg i Adventsfjorden utanför Longyearbyen. Vi hämtades ut till fartyget i en livbåt. Isbrytaren Ymer på väg genom polarisen. Foto: Bert Bergholtz.
Strax efter det vi kommit ombord skulle isbrytaren gå mot Grönland och vi hade extremt kort tid att montera våra mätapparater på fartyget. Bland annat ingick att fästa sensorer på en av propelleraxlarna för att kunna mäta den aktuella maskinstyrkan.
Första delen av resan västerut gick isbrytaren helt lugnt i öppet vatten innan man nådde isen. Under tiden Ymer sedan gick genom is var det däremot ett ständigt dån och brak.Men någon gång blev det helt tyst. Då hade fartyget nått en liten insjö där det inte fanns is. Det finns ett namn för detta fenomen med sådant öppet vatten, polynia, ett ord som härstammar från ryskan.
Det var många uppgifter som vi samlade under resan och som sedan samordnades. Förutom resultaten av mätapparaturen flög vi med en av helikoptrarna framför isbrytaren och filmade hur isen betedde sig framför fören. Från en utsiktsplats längst ut på babords bryggvinge kunde vi direkt visuellt följa vilken slags is vi gick genom. Det var här Bert Bergholtz TV- och inspelningsteknik dessutom kunde komplettera eller ersätta de manuella noteringarna. Alla observationer registrerades således.
Propellern borrade i isen
– Vid ett tillfälle, när isen var rejält tjock, sjönk farten kontinuerligt trots att isbrytarens kapten Anders Billström gav order om ökad effekt på maskinen, berättar Lasse Lindström. När fartyget sedan fastnade och backade kunde vi se orsaken till att farten sjönk. Isbrytaren hade två propellrar i fören och dessa hade stött på allt för fast is och gjort två stora hål in i det isblock som flöt upp. Det såg ut som om två stora borrar borrat sig in i isen. Trots denna och andra motstånd mot propellrarna var de helt intakta då isbrytaren kom tillbaka till sin hemmahamn.
Isbrytarens första mål var Danmarksfjorden på Grönland och den danska väderstationen Station Nord. Där skulle man hämta hem den danske ståthållaren Palle Mosbeck, som tidigare även varit Kung Frederiks adjutant. Strax utanför Holms land såg man det första isberget. Det var stort till ytan men också till tjockleken. Lasse Lindström stod då på styrhyttens tak som ligger 25 meter över havet och han kunde inte se över isberget. Det var ett gigantiskt isberg. Eftersom 80 procent av isbergens tjocklek finns under vattenytan var väl isbergets totala tjocklek kanske bortåt 200 meter.
Det gick inte att gå helt in till Station Nord på grund av de höga formationerna av is inne i fjorden. Här kom en av helikoptrarna till hjälp och fick flyga från Ymer in till väderstationen för att hämta ombord Palle Mosbeck. Fartyget fick på grund av vindkantring sedan i det närmaste fly norrut undan en påträngande is i den smala fjorden.
Ymer fortsatte nu norrut till 80:de breddgraden men vände åt sydost när det återstod cirka 80 mil till Nordpolen. Det var meningslöst att fortsätta längre norrut och slösa bränsle av exempelvis prestigeskäl eftersom man redan fått fram det man ville veta. Det kändes avspänt. Någon dag senare stod Lasse Lindström en solig dag högst upp på styrhyttens tak och kunde därifrån se ut över ett till synes alldeles plant istäcke. Eftersom forskare skulle ta luftprover hade dessa bestämt att all rökning och all körning med maskiner skulle upphöra under ett dygn. Det var således alldeles lugnt och helt tyst kring fartyget. Han berättar att han då fick en mäktig syn över isen och tyckte sig liksom kunna skönja jordens kupning.
Området kring Nordpolen var intressant för forskare från flera länder. På vägen till Longyearbyen på Spetsbergen mötte man bland annat ett sovjetiskt expeditionsfartyg som troligen också gjorde vetenskapliga undersökningar i Arktis. I Longyearbyen blev det någon dags uppehåll som man utnyttjade till att göra några utflykter där. Vid detta tillfälle tillkom även Bert Bergholtz och Sten Ekholm till expeditionen medan Bo Göransson och Kaj Lindberg lämnade expeditionen. De båda nyanlända hade kommit till Longyearbyen tre dagar tidigare och Bert Bergholtz berättar att redan innan flygplanet landade sade kabinpersonalen att det inte fanns någon möjlighet till inkvartering i Longyearbyen och att det inte heller fanns någon mat att köpa. Allt tillhörde det norska kolkompaniet. Det fanns inte heller någon turism till Spetsbergen på den tiden.
Eftersom Ymer var tre dygn försenad blev det därför en del bekymmer för hur de båda nyanlända expeditionsmedlemmarna skulle klara dygnen fram till dess Ymer anlände. Det enda som fanns var Nescafé och whisky. Dessutom kunde de båda få vistas i flygfältets hangar.
Bröd mot penninggåva
De begav sig ut i det minimala samhället och där kände de doften av nybakat bröd. Det kom från ett bageri och där fanns det bröd men bagaren förklarade att han inte fick sälja bröd till någon. Det löste sig ändå och på Bert Bergholtz förslag skänkte de en tia som bagaren skulle ge till sina barn och som gengåva fick de en brödkaka. Det räckte till en torftig måltid tillsammans med kaffepulvret och whiskyn. Nästa dag upptäckte de kantinen där gruvarbetarna i kolgruvan kunde äta utan kostnad. Det var självservering och även de båda svenskarna kunde ta del av utspisningen.
I väntan på Ymers ankomst gjorde Bert Bergholtz och Sten Ekholm en del turer i omgivningarna av Longyearbyen. Bland annat var de uppe på en glaciär där de fann fossil med granbarr och löv i stenen. Sista dagen innan Ymers ankomst träffade de styresmannan på Spetsbergen och berättade om sina utflykter. ”Är ni beväpnade?” frågade denne. När de svarade nej på denna fråga blev de ordentligt utskällda av styresmannen. Flera gånger hade han fått hämta en fot eller en sko där; det enda som återstod av våghalsiga besökare. ”Detta är ett av jordens isbjörnstätaste områden”, sade han.
Sten Ekholms farfars bror Nils Ekholm deltog i en arktisk expedition 1872 – 1873 och Sten hade med sig flera foton där Nils Ekholm sitter framför det så kallade Sverigehuset tillsammans med bland andra A. A. André och Solander. Under väntetiden i Longyearbyen tänkte Sten Ekholm tillsammans med Bert Bergholtz försöka besöka detta hus. De träffade en flygare som erbjöd sig att flyga dem dit där huset skulle finnas och försöka se om det fanns kvar. Huset fanns kvar i förvånansvärt bra skick men det gick inte att landa i närheten. Det var ett brant stup på 50 meter från huset ner mot havet.
Drama i Sverigehuset
De träffade då Longyearbyens enda journalist och han var villig att ta dem till stranden nedanför huset. På det nästan hundra år gamla fotografiet syntes en spricka i branten från stranden och upp mot huset och det kanske gick att ta sig upp via denna. Det lyckades man med och inne i huset fann man en järnspis som det stod Eriksberg, Göteborg, på. Utanför huset fanns en stor hög med tomma konservburkar och ett kors där det stod: Här vilar stoften efter 19 norska fångstmän. Eftersom det inte går att gräva gravar i permafrosten hade de döda täckts av en stor stenhög.
Senare kunde man konstatera att under en av Nordenskiölds expeditioner hade Vega frusit fast i isen och besättningen övervintrade där. I samma område hade norska fångstmän överraskats av isen och frusit fast. De ville inte stanna tillsammans med Vegas besättning utan valde att ta sig över fjället till Sverigehuset. Där fanns det mat, det visste man. Det gjorde det också men det var konserver och då lagret av livsmedel lades upp var konservburkarna klädda med bly på insidan. De 19 fångstmännen hade troligen dött av blyförgiftning. De återfanns alla döda påföljande sommar.
Bert Bergholtz och Sten Ekholm hämtades ut till Ymer i en livbåt och de första timmarna fick de klara sig själva och försöka leta reda på var de skulle vistas på fartyget. Sedan kom ett av befälen och inviterade dem att sitta vid amiralens bord under den första middagen på Ymer. Det var kutym att de nyanlända skulle göra detta och att man skulle ha klädsel med kavaj. Sten Ekholm, med känsla för Göteborgshumor, kunde inte hålla sig utan frågade Bert Bergholtz högt: Ska vi äta tillsammans med personalen? Inbjudningen hade skett mycket formellt och var ledsagat av honnör men Sten Ekholms fråga orsakade ett stort skratt från inbjudaren och allt med formell honnör var glömt.
Navigering i de nordliga farvattnen fick allmänt ske försiktigt. Bland annat gick det inte att lita på sjökortets djupsiffror. Vid ett tillfälle angav sjökortet ett djup på 200 fot men verkligheten var 20 fot. Därför gällde det att ständigt från Ymer göra egna mätningar av djupet. Att djupsiffrorna var osäkra berodde på att de var gamla och hade uppgetts av fiskare som utnyttjade Ishavets fiskrikedom. De djup de mätte var säkert riktiga men platsen var inte alltid rätt utmärkt.
Sjögång i storm
Den andra turen som teknikerna från Göteborg nu deltog i gick österut från Spetsbergen mot Frans Josefs land. Under resan råkade man ut för storm då fartyget gick i öppet vatten. Inne i is finns inga vågor så Ymer var alltså inte byggd för hög sjögång och isbrytaren saknade därför slingerkölar sådana som kan motverka rullningar. Möbler, stolar, innehåll i skåp och lådor åkte därför runt i hytterna.
Isen öster om Spetsbergen har helt annan konsistens och färg än den väster om öarna. Den östra isen är gråare, mycket segare och svårare att forcera för isbrytaren. Emellanåt fick man ideligen backa ibland upp till tio till tolv gånger och sedan kanske med hjälp av krängningstankarna låta fartyget rulla sig fram för att knäcka isen.
Redan under den västra turen hade man stött på isbjörnar och varje gång det skedde rusade de flesta upp på däck för att se dem. Detta oavsett om det var på natten eller på dagen. På den östra turen träffade man på fler isbjörnar. En del av det vetenskapliga arbetet var att undersöka isbjörnarna genom att från helikopter söva dem med bedövningspil, landa, ta sig fram till den sovande björnen, ta olika prover och väcka den med motgift. Vid ett tillfälle vaknade inte isbjörnen helt utan flydde ner i en vak där den somnade på nytt och drunknade.
Det gick inte att rädda den och då försökte man lyfta den döda isbjörnen med helikoptern men den var för tung.Man beslöt då i stället att flå den och stycka den nere i vattnet. Föraren på helikoptern var expeditionens läkare, Ulf Nylöf, och han styckade och flådde isbjörnen och räddade därmed bokstavligen skinnet. Alla isbjörnar där uppe som man råkar döda tillhör norska staten som måste få hem skinnet, kraniet, en hörntand och mjälten. Just denna björn beslöt man att den skulle förvaras i Sverige och den överlämnades således sedan till Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm där den stoppades upp och nu finns till beskådande.
Efter Ymerresan arbetade Lasse Lindström sporadiskt där och han kunde då se hur konserveringen av isbjörnen framskred och hur den blev när den var klar att ställas ut på museet. På flygmuseet i Säve, Aeroseum, finns den helikopter som var med när isbjörnen drunknade och på dess vindruta finns en bild av just denna uppstoppade isbjörn fastsatt.
Det mest konkreta resultatet av de mätningar som teknikerna gjort på Ymers färd genom olika slag av is är till en viss del inbyggt i isbrytaren Oden som sedan byggdes på Götaverkens Arendalsvarv i Göteborg. Detta fartyg byggdes alltså efter krav som baserades på erfarenheterna från Ymers resa.